I huvudet på en prinsessa

Idag är jag allt annat än positiv. Jag försöker det gör jag, men det är svårt. Just den här veckan verkar det som om många inte mår bra. Folk på jobbet är sjuka, jag oroar mig för Emilia som är dålig, Louise som stoppar ner aceton i halsen på sig själv på bakfyllan, mig själv som åkt på urinvägsinfektion återigen, och framförallt Victoria som känner sig nere på botten. Jag vet hur det är, och inget man säger hjälper. Samtidigt är det svårt att vara positiv och säga något bra när man vet så väl hur lite man själv lyssnar på allt det där. Och varför ska jag prata om saker som jag inte alltid tror på själv? Men jag måste. För hennes skull. De enda tröstande orden jag kan bidra med är att jag finns här, alltid.

Varannan lördag så infaller en väldigt viktig händelse, nämligen vinkväll á la Tina. Eftersom jag är ledig varannan helg och vinsuget hunnit bli alltför stort däremellan så har jag sällan annat för mig än att dricka vin på mina lediga lördagar. Detta gör jag gärna i gott sällskap och det var precis det jag hade i lördags. Släng med lite spel, knytkalas och dans på det också så har du min kväll summerad! Fast ändå inte riktigt.. För om vi skulle stanna där så skulle vi missa godbitar från Alias-spelandet (ungefär som spelet "Med andra ord") där Daniel skulle förklara ett ord för Anneli och började med att säga "Jag har en sån" och sedan "Du gillar detta" varpå jag tyckte att Anneli svarade "Kuk" så jag skrek ordet högt samtidigt som jag brast ut i skratt och fick konstiga blickar av resterande vänner. Det var ingen som trodde att det faktiskt var Anneli som sagt kuk och därmed fick jag en blondinstämpel (trots att jag inte är blondin, inte till hårfärgen i alla fall) som hängde med hela kvällen. Dessvärre så spädde jag på detta ytterligare när vi satt i i taxin på väg in till stan och jag helt plötsligt fick för mig att diskutera fula namn och hur jobbigt det skulle vara om man förälskade sig i någon med ett jättefult namn. Anneli försökte intala mig att namnet faktiskt blir fint när man verkligen tycker om någon men jag höll inte med. Faktum är att jag trotsade ljudligt. Jag frågade Johan om inte han hade skämts över att presentera Märta eller Agda som sin flickvän. Jag fick som svar att "Agda är ju faktiskt ganska gulligt.." Say what?? När vi klev ur taxin så gjorde Johan ett erkännande där han berättade att taxichauffören hette Pierre Ingolf och att han försökt hålla sig för skratt hela bilresan in. Stackars chaufför! Väl ute så höll jag låg profil. Det var nog bäst efter att jag redan gjort bort mig tillräckligt. Jag var ganska nöjd med att låta Tobbe stjäla showen och inta sin roll som en äkta Dancing Queen. Nu, ett par dagar senare tittar jag tillbaka på helgen och börjar redan längta efter nästnästa lördag då jag är ledig igen. Vinkväll á la Tina, vilka är på? ;P Godnatt!

Idag har jag sådan fruktansvärd värk i mitt ben, men å andra sidan så har benet mått ganska bra den senaste tiden så jag får väl vara tacksam över att det inte värker så här mycket oftare. Det har varit ganska mycket att göra på jobbet idag och jag har rört mig väldigt mycket så värken beror ju säkert på detta, men man blir ändå en aning orolig att något ska vara fel. Just precis så domnade hela benet och foten bort och när känslan väl återkom så kom den tillbaka i form av en ilande smärta som strålade ut ända ner i tårna. Inget jag rekommenderar. Men trots detta så är jag på bra humör. Det har varit riktigt roligt att jobba idag eftersom vi har sålt mycket. Jag fick lägga möten och schemaläggning åt sidan för att fokusera på försäljningen, men det var bara roligt. Fler såna här dagar vill vi ha! Bortsett från smärtan i benet förstås. Men det finns ju faktiskt folk som har det värre så man får ändå vara tacksam för det man har. Tänk om det hade varit så här illa..

Idag har varit en helt underbar men ack så jobbig dag. Går det ihop? Nej. Men så är det ju med det mesta som gäller mig. Det är tisdag och min lediga dag eftersom jag har jobbat hela helgen. Vanligtvis brukar jag planera in sovmorgon men idag hade jag dessvärre inte den valmöjligheten eftersom jag hade en bokad tid hos fotografen där mina ärr skulle fotograferas och dokumenteras. Jag fick åka förbi mamma en stund innan för att få hjälp att kamma fram ett ärr ur hårbotten. Som tur är ligger fotobutiken tvärs över gatan från mammas jobb så det blev ingen omväg för mig. Jag dök upp hos mamma precis lagom till morgonfikat och blev bjuden på kaffe och smörgåsar. Efter fotograferingen strosade jag runt i affärer i en timme innan vi behövde åka till banken för ett möte. Det var under den här tiden som jag insåg att min mobil slutat att fungera helt och hållet. Mobillös fick jag vandra tillbaka till mammas jobb och sitta av tiden istället eftersom vi annars inte skulle kunna höras om en mötesplats. Väl hos banken fick jag goda besked om ett lånelöfte men när vi räknade på lite boendekalkyler så insåg jag att jag nog får tänka om lite gällande områden och pris om jag ska kunna köpa lägenhet, vilket var en besvikelse. Så nu vet jag inte riktigt hur jag vill göra. Däremot så visste jag vid det laget att min kropp var i stort behov av en fika och tur som jag har så ville Viktor göra just detta med mig idag. Han frågade redan igår och vi kom överens om att vi skulle höras idag. Jag insåg så fort jag klev innanför dörren hemma att detta var en omöjlighet. Hur skulle vi kunna höras när jag var telefonlös? Ingenting är omöjligt! Jag letade upp en hemsida där man kunde skicka gratis sms och skickade iväg ett till Viktor där jag sa åt honom att logga in på facebook. Det gjorde han och just när vi skulle planera dagen så dog mitt internet. Jag kände paniken komma och försökte kväva ett skrik. Jag försökte intala mig själv att jag skulle behålla mitt lugn och startade om datorn. Flera minuter gick och datorn kom inte igång. Lugn Tina, lugn. Ett nytt försök och ingenting händer. En eller två tårar kommer fram. Gud måste hata mig. Ett par försök senare är datorn igång, internet fungerar och jag kan planera med Viktor som hämtar upp mig en stund senare. Vi lämnar in min mobil för att veta att den är körd, död, kaputt, byebye. Vattenskadad tydligen, men jag har ingen aning om hur den kan ha blivit det. Så jag går femtio meter bort till Telenors butik och beställer en iPhone som plåster på såren. Det är jag ju faktiskt värd. Den har en leveranstid på minst två veckor så tills dess har jag fått byta batteri i telefonen och går bara och fruktar en hemsk död för min gamla mobil. Den ska tydligen kunna fungera ett tag med ett annat batteri men vem vet? Med min tur lägger den säkert av mitt i natten och låter mig försova mig till jobbet. Men nu ska vi inte vara bittra för jag har faktiskt en iPhone att vänta! Och jag har fått umgås med min prins idag. Dagen till ära bjuder jag på ett gammalt foto på oss två <3

Det är söndag, det är min jobbhelg, klockan är knappt sex och jag är hemma. Något stämmer inte riktigt. Finn fem fel. Eller ett fel i alla fall. Felet är att jag aaaaaldrig är hemma så här tidigt från jobbet och allra minst på helgerna. Men jag klagar inte! Absolut inte. Jag är snarare glad och lycklig. Solen skiner fortfarande och katten är glad att ha mig hemma tidigt för en gångs skull. Jag kanske till och med orkar laga lite mat och packa upp min tvätt som fortfarande står i IKEA-kassar i hallen efter min tvättid i fredags. Kanske. Eller så struntar jag i alla måsten och äter glass på balkongen. Ben and Jerrys såklart.

Men oj! Vart har jag hamnat? Jag tycker jag känner igen mig.. Jo, men här har jag varit förr. Det är ju min blogg! Här är det sig likt och väldigt, väldigt dött. Nästan spöklikt. Och vem beror det på? Jo, mig själv. Men jag har haft så otroligt mycket med jobbet det senaste och när jag väl varit hemma så har hjärnan knappt fungerat. Och hur ska man då kunna blogga? Det hade ju blivit "ughmdm udyna kfjppff haiuu" och annan geggamojja. Kanske inte så spännande att läsa. Men nu har jag tre dagar ledigt från jobbet och äntligen fungerar hjärnan igen!

Sedan sist så har det hänt en del. Jag jobbade nästan tvåhundra timmar förra månaden och fick i efterhand veta att jag inte fick lov att jobba så mycket. Därför blev jag ofrivilligt ledig en hel del denna månaden, vilket i och för sig har varit skönt bortsett från att allt jag behöver göra på jobbet ligger och hopar sig i en förskräcklig hög som bara väntar på mig. Mindre roligt.

Jag har börjat titta på lägenheter och har bokat tid för ekonomisk rådgivning hos banken. Än så länge har jag hittat en hel del fina lägenheter som passar in på mina kriterier men man ska ju aldrig ta första bästa så jakten är fortfarande i gång.

Våren verkar ha fört med sig ett bättre humör och jag har haft lust till mer än vanligt. Det har därför blivit en del vinkvällar och utgångar vilka har resulterat i bättre kontakt med mina nya arbetskamrater. Och det gillar vi!

Katten har blivit galen igen i och med våren. Hon står och trycker vid ytterdörren varje dag och bara väntar på att den ska öppnas av någon så att hon kan smita ut. Jag försökte ta en promenad med henne i koppel vilket slutade med att hon la sig på rygg på marken och ålade sig för att komma ur selen. Grannarna råkade just då gå förbi med sin hund och katten studsade upp i min famn för att lämna mindre trevliga rivmärken på händer och armar tillhörande matte. På nätterna ska det klättras, lekas och busas vilket inte matte uppskattar så jag har börjat stänga ute henne. Eftersom alla mina tidigare knep för att hålla henne ute endast har fungerat under en begränsad tid så har jag nu kommit på en ny grej. Jag barrikaderar dörren med en tung låda så att hon inte kan ta sig in. Detta förhindrar dock inte det lilla odjuret från att hoppa på dörrhandtaget och detta gör hon oavbrutet trots att dörren aldrig öppnar sig. Jag har fått lära mig att leva med oljudet och försöker sova bort det. På dagarna är hon dock allt annat än jobbig. Då är hon så tacksam över att ha sin matte hemma och då ska det kelas hela tiden. Man ska ligga på mattes mage, i knäet eller på axlarna. Och rör sig matte så följer man efter överallt. Skulle man bli utestängd från badrummet så ska det jamas tills man blir insläppt. Galning.

Grannarna har imponerat mig genom att först sätta upp en lapp innan de skulle ha fest, vilket aldrig tidigare har hänt och sedan genom att inte föra ett ljud när festen väl var igång. Jag hörde ingenting, absolut ingenting. Helt otroligt!

Sjukgymnastiken går som vanligt inte framåt. Jag skyller ofta på tidsbrist vilket i och för sig är sant men det hänger också på mitt bristande intresse. Jag vet att det är för min egen skull och att jag verkligen måste men jag har ingen som helst lust eller motivation till att gå dit. Suck och stön.

Jag har äntligen fått tummen ur att förnya mitt leg. Louise och jag har pratat om detta i flera månader eftersom även hon var i behov av ett nytt så vi spikade äntligen ett datum för att få detta gjort. Kruxet var att Louise inte hade något pass som kunde styrka hennes identitet och inte heller någon släkting med sig. Jag fick inte lov att styrka hennes identitet så det var bara jag som fick mitt fixat. Min stackars rödhåriga vän!

Jag har den senaste tiden fått ordning på min ekonomi efter en lång process med försäkringskassan och har betalat tillbaka vartenda öre till min mamma som hjälpt mig under min sjukskrivning när försäkringskassan inte betalade ut någonting. Jag har idag betalat alla räkningar trots att lönen inte kommer förrän imorgon och betalat av min soffa som jag egentligen skulle betalat av i ett och ett halvt år till. Det känns som en riktig lättnad. Skuldfri på alla sätt, lagom till mitt möte på banken.

Idag ska jag på en lägenhetsvisning för att vara ögon åt min kusin som även hon letar efter en bostadsrätt. Hon jobbar sent och har ingen möjlighet att gå så då får kusin rycka in!

Ja, där kom en ordentlig uppdatering som kanske fungerar som plåster på såren för att jag glömt bort min blogg en längre tid. More to come soon! Ciaooo

Efter en alldeles för lång och risig vinter så är jag ganska tacksam för att våren börjat komma. Det finns så mycket bra med våren och sommaren som gör att humöret stiger märkbart hos de allra flesta. Jag har tidigare pratat om hur sommaren är min årstid och att jag ser mig själv som sommarbarn men faktum är att våren är minst lika trevlig. Det är ju den som inleder sommaren med ljus, grönska, fågelkvitter och fräscha dofter. Men här finns faktisk ett minus vilket har att göra med just det där med grönska och fräscha dofter, nämligen pollen. Jag börjar redan känna hur det sticks och klias i ögonen, hur näsan rinner varje gång man böjer sig framåt men ändå av någon konstig anledning lyckas man inte kunna andas genom den. Underbara allergi! Det gör ju känslan för vår till en bitterljuv känsla. Och på tal om bitterljuvt så bjuder jag här på en gammal goding i musikväg. Godnatt!

 

Har ni sett trailern för den kommande The Hills säsongen? It's gonna be good!

Jag är en person som är ytterst förvirrad. Jag försöker att ha ordning och reda men jag lyckas sällan. Födelsedagar till exempel är något som jag är extremt dålig på att komma ihåg. Många gånger kan jag till och med tänka dagen innan att jag måste komma ihåg att gratta den där personen på sin födelsedag för att sedan glömma bort det dagen efter. Men hur ska man lyckas komma ihåg födelsedagar när man oftast inte ens vet vilken dag det är? Eller vilken månad ens? Idag till exempel så har jag försökt lösa luckor i aprilschemat och har flera gånger varit inne och snurrat i både mars- och majschemat istället. Igårkväll ställde jag om klockan på mobilen innan jag gick och lade mig för att jag inte skulle bli sen till jobbet idag nu när det är sommartid och allt. När jag väl kom där klockan tio blev jag förvånad över att tjejerna inte hade öppnat ännu och jag undrade om de hade missat att ställa fram klockan. Det hade de visst inte missat. Däremot hade min mobil ställt om sig automatiskt i natt så jag låg ytterligare en timme före. Förvirrande? Ja. Välkommen till min värld! Men jag har faktiskt koll på en sak. Eller nej, två. Imorgon fyller Victoria år (ja, den kunde jag faktiskt) och i övermorgon är det den 30e mars. Detta vet jag eftersom det då var exakt ett år sedan jag blev påkörd. Det är väldigt konstigt. På ett sätt känns det som en evighet sedan men på ett sätt så var det precis som igår. Jag blir ju påmind om det varje dag, för varje steg jag tar. Ibland blir jag nästan osäker på hur det hela gick till och undrar om jag kan ha varit så förvirrad att jag faktiskt klev rätt ut framför bilen? Jag är ju en förvirrad person, det har vi ju redan konstaterat. Men så förvirrad? Nej, det tror jag inte..

På tal om ordning och reda så finns det massa söta prylar från Ordning och Reda

Nu är det sommartid och härligheten tar sin början. Så som jag har längtat efter att få vintertiden överstökad! Kanske beror det på att jag i princip missade hela förra sommaren. Jag låg hemma sjukskriven med mina kryckor och kunde inte riktigt följa med på allt det där som jag ville följde med på. Eller också så ligger det bara i min natur att älska sommaren och hata vintern. Jo, jag hatar faktiskt vintern. Det finns väldigt få saker med vintern som är positiva. Lussekatter, tumvantar, åka skidor.. Ja, jag kommer nog inte på fler. Men med sommaren däremot, där finns massor som är positivt! Smultron, jordgubbar, sol, värme, glass, bada (ja, jag badar faktiskt någon gång ibland trots risken för att bli uppäten av en haj eller knipsad av en jättekrabba), picknick, uteserveringar, iste, solnedgångar, slottskogen, stranden, minigolf.. Ja, jag kan fortsätta i evigheter. Dessutom får jag något mer på listan just den här sommaren som kommer. Det är då min lilla brorsdotter eller son kommer till världen, ganska lagom till min födelsedag faktiskt. På tal om födelsedagar så har jag en teori om att man kanske dras mer till den årstiden då man föddes? Jag till exempel är född i augusti och älskar sommaren, särskilt sensommaren. Louise är född i maj och pratar alltid om våren och om hur den snart är här. Kan min teori stämma? Om inte så måste det inte nödvändigtvis finnas en särskild anledning till att jag är sommarbarn. Jag bara är det.

Efter en lång men bra dag på jobbet stod jag i valet och kvalet i frågan huruvida jag skulle tillbringa kvällen på stan eller nerbäddad i soffan med värmekudden och några ballerinakex. Jag hade närpå bestämt mig för att faktiskt orka åka hem, duscha, göra mig fräsch och åka till stan för att möta upp Marina för ett glas eller två när mobilen ringde. Det var Mia från Lustjakt som ringde för att tala om att min godispåse kommit! Och med godispåse så menar jag min beställning från sexpartyt som jag hade för ett par veckor sedan :) Eftersom Mia och jag i princip bor grannar så tog jag vägen förbi och fastnade i hennes trappuppgång i nästan en timme pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi hade ett jättetrevligt samtal om allt möjligt och jag fick passa på att busa lite med hennes energiska femåriga dotter som krävde uppmärksamhet varenda sekund. Bra övning, tänkte jag inför min kommande roll som faster.

Efter att ha pratat bort nästan en timme fick jag nästan lite ångest över hur mycket klockan hade hunnit bli så jag skyndade mig hemåt för att plöja igenom garderoben i jakt på något casual men ändå kul att ha på mig. Jag bytte om tre gånger och tredje gången gillt blev jag faktiskt nöjd. Eftersom klockan hade hunnit bli så mycket så tänkte jag att duschandet skulle få vänta tills imorgon så jag behövde i princip bara slänga på lite rouge och fixa håret. Det var ungefär där som jag helt tappade lusten och orken till att gå ut. Jag insåg ganska snart efter att ha försökt släppa ut min boll som jag haft hela dagen att håret aldrig skulle gå att redas ut. Det blev ett par försök till att försöka återskapa en söt liten boll men skadan var redan skedd. Håret var bara rufs och fluff och jag blev ståendes framför spegeln med borsten i handen i en evighet tills jag slutligen gav upp och insåg att jag nog är för trött för att göra stan trots allt.

Någon timme senare infinner jag mig här, nerbäddad i soffan med datorn i knäet och bara väntar på att dunkadet inifrån grannarna ska ta slut så att jag kan gå och lägga mig. Kärringvarning, jag vet! Men är man trött så är man och jag fyller ju trots allt tjugofem i år. Tjugofem.. Usch, nu fick jag ångest. Men på plussidan så har kärringen lyckats få ordning på hårburret vilket ger mig lite extra tid imorgon bitti innan det bär av mot jobbet och längre sovmorgon tackar man ju inte nej till! Särskilt inte när jag imorse råkade ställa klockan en timme för tidigt och dessutom nu när vi ställer fram klockan till sommartid. Och känner jag mig själv rätt så hade jag definitivt prioriterat bort hårborstandet imorgon för att få sova en stund längre, vilket hade inneburit ytterligare en arbetsdag med en boll på huvudet. Det håller ju inte, det hör ni ju själva.

Nu tystnade oljudet inifrån grannarna och i och med insåg jag att vi är mitt inne i earth hour. Ganska mysigt faktiskt när man ligger här och tittar ut på alla nersläckta hus. Det var nog ett klokt beslut av mig ändå att stanna hemma. Eller också försöker jag bara intala mig själv detta för att jag egentligen ville ha orken att åka till stan. Nu roterar det i huvudet igen.. Stan, soffa, stan, soffa, stan.. Stan? Äsch, nej jag orkar inte. Godnatt!

Hej och välkomna till en underbar morgon med mig. Jag har sovit hur många timmar som helst och är för en gångs skull utvilad, trots vissa störningsmoment i form av en galen katt i natt. Himlen är relativt blå och solen skiner svagt genom molnen. Nästan vårväder alltså! Då kan man ju inte bli annat än glad. Dessutom var jag så duktig att jag ställde klockan extra tidigt imorse för att hinna äta frukost (vilket jag ju aldrig gör) och eftersom kaffe är det som får min värld att gå runt och jag redan fått i mig två koppar så är jag på topp. Med lite bakgrundsmusik kan jag alltså göra mig i ordning i lugnan ro och kanske till och med få i mig en kopp kaffe till. Jag har till och med så mycket tid till godo att jag hann med ett litet blogginlägg. Hör ni hur stolt jag är över mig själv? Jag ska nu återgå till min underbara morgon och jag önskar er detsamma. Här får ni lite musik att ha i bakgrunden. Ciao!

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om regnet som öste ner i morse. Jag vaknade ur en orolig sömn och hörde det underbara ljudet mot fönsterrutan. Jag blev jätteglad för jag insåg att det här måste vara slutet på den istid som vi verkar ha drabbats av i år. Jag hade tänkt skriva massor om det här, för jag hade jättemånga bra tankar. Men jag blev avbruten i mina tankar när jag hittade världens underbaraste, sötaste, bara-måste-ha-ge-mig-nu-innan-jag-dör-skor! Som jag dessutom tror att jag ska klara av att gå i, invalid och allt. Jag säger bara: geeeeeeeee mig!

Jag pratar alltid om hur mitt liv och mina känslor liknar en berg-och-dalbana och just denna veckan stämmer det ovanligt bra överens med verkligheten. Varenda känsla som går att känna har jag känt, tankarna har vandrat fram och tillbaka om allt och ingenting och det har hänt så otroligt mycket. Inget av detta hade jag planerat eller tänkt mig vilket bara bevisar att det faktiskt aldrig blir som man har tänkt sig. Jag ska sluta tänka.

Ett billarm ljuder utifrån och väcker mig ur en orolig sömn där alla tankar vävs in i mina drömmar. Likt en spindel som spinner sitt nät så fungerar min hjärna på samma sätt. Alla tankar och all oro byggs på och utvecklar sig till något betydligt större där det även samlas ytterligare tankar. Inga orosmoment passerar förbi mitt nät utan att fastna. Sedan befinner de sig där i mitt spindelnät för att störa mig en längre tid. Jag försöker att slappna av och koppla bort allt jobbigt men när dte väl har fastnat så är det svårt. Det är som när man rycker bort en färsting men inte får med hela kroppen och den kvarglömda kroppsdelen gräver sig djupare ner i huden. Jag ryser. Spindlar och färstingar, är det verkligen så jag vill likna vid mina tankar? Inte alls, men hur ska jag annars kunna förklara hur svårt det är att lämna grubblerierna bakom sig? Ni undrar säkert vad det är jag grubblar över och jag tänker faktiskt göra er besvikna genom att inte berätta. Men jag kan avslöja att det smids planer om en välbehövd förändring som jag bara måste tro på. Och det gör jag till viss del, men just den osäkra delen av mig håller mig vaken eller också så hemsöker dne mig i mina drömmar. Ute ljuder ett billarm och väcker mig ur en orolig sömn. Jag undrar, är allt bara en dröm?

Idag gjorde jag ett återbesök på min gamla bloggadress. Jag vet inte rikigt varför egentligen men jag längtade nog hem lite grann. Det är så mycket minnen, tankar och känslor paketerat i den där bloggen som jag bara inte riktigt kan släppa. När jag var där och hälsade på så bläddrade jag bland gamla inlägg och hittade ett där jag diskuterade mitt nya liv som kattägare. Det var ganska intresseant läsning och jag insåg ganska snart att jag fortfarande tänker på samma sätt som då. Därför tänkte jag idag bjuda på ett gammalt inlägg men som egentligen är minst lika aktuellt som om jag hade skrivit något nytt idag. Varsågoda.

Måndag 23 februari 2009 [To be or not to be]
Jag har alltid gillat djur. Fascinationen började tidigt och utvecklades desto mer när jag som liten bodde i Australien och omgavs av ett helt otroligt djurliv.

I åttan på högstadiet fick vi praktisera två veckor och jag valde att praktisera på Blå Stjärnans Djursjukhus. Där skulle jag påbörja min karriär mot att bli veterinär. Efter bara några timmar så kom jag på andra tankar. Inte för att det inte var spännande eller roligt utan för att det inte alls är på det sättet som jag vill omges av djur. På djursjukhus träffar man på djur som lider och i slutändan är det även många som dör. Det tärde enormt på mitt unga hjärta.

Trots mitt intresse för djur så har jag alltid haft respekt för vissa djurarter. Hundar och katter är några av dem. Jag har tillbringat stor del av min uppväxt med att vara måttligt rädd för hundar. När min familj diskuterade att skaffa hund så var jag väldigt tveksam. Ända tills vi åkte för att titta på valparna och då var man ju helt såld! Rädslan för hundar försvann när jag fick min egen. Sedan tycker jag absolut att man ska ha respekt för hundar som man inte känner men rädsla är något av en överdrift när det kommer till hundar.

Att växa upp med hund har varit helt suveränt! Det finns så många positiva egenskaper med att ha hund. Trygghet och gemenskap är bara några av dem. Jag har dessutom varit otroligt bortskämd då min hund är så extremt lydig, vilket har gjort hela biten med uppfostran så mycket lättare. Nu, tio år senare är hon fortfarande min bebis som jag älskar lika mycket som någon annan familjemedlem. För det är precis vad hundar är, familjemedlemmar.

Nu när jag malt på om alla positiva aspekter av att vara hundägare så måste jag erkänna att det inte enbart är en dans på rosor. Det finns tillfällen då man blivit riktigt arg eller orolig. Jag kommer aldrig att glömma när hon sprang ifrån mig i mörkret och jag trodde att hon blivit påkörd på en 70-väg. Hur hjärtat bultade vilt och hur rösten sprack när jag ropade efter henne den där kvällen. Jag trodde inte mina ögon när jag såg henne kommande springandes tillbaka välbehållen. Om jag var arg på henne när oron hade lagt sig!

Men dåliga erfarenheter åsido så skulle jag vilja påstå att jag är en hundmänniska. Mitt hjärta värker utan min bebis men jag vet att hon har det bättre hos min familj där hon får mer tid och uppmärksamhet. Ensamstående med heltidsjobb är inte den bästa förutsättningen för en hundägare. Därför gjorde jag för någon månad sedan något som chockade både mig själv och andra. Jag gick från att vara hundmänniska till att bli kattmänniska. Eller rättare sagt så har jag försökt att bli kattmänniska. Det var då Nikita kom in i mitt liv.

Katter har jag också alltid haft respekt för. Efter så många år med hund så ser man det som kännetecknar en glad hund (vifta på svansen), en skamsen hund (huvudet hänger och ibland även svansen mellan benen) och en arg hund (ragget är rest och tänderna blottade). Men med katter.. Hur fasen ser man på en katt om den är arg eller glad? Jag har nu varit kattägare i över en månad och jag vet fortfarande inte svaret på den frågan.

Nikita kan vara hur mysig som helst. Hon är väldigt tillgiven och älskar sin matte. Att ligga i knäet är bland det bästa som finns. Att sova med huvudet mot mattes kind är ett måste och att spegla sig samtidigt som matte är jätteroligt. Vilken tjej gillar inte sällskap i badrummet? ;) Men det är också otroligt roligt att busa och leka! Det klättras överallt, bits, rivs och jamas en hel del i Tinas lägenhet nu för tiden. Och jag står inte ens för hälften av det där :P

De första nätterna hade jag både Nikita och Bella (Nikitas syster) här. Det blev en till tre timmars sömn per natt ungefär eftersom de löpte fullständig amok på nätterna. Det skulle jagas och busas hela natten lång. Nu när Nikita är ensam här så har hon lugnat sig betydligt men ibland så blir hon helt crazy och jag kan inte göra annat än att titta på henne och säga irriterat "jag är så trött på dig just nu". Hur uppfostrar man egentligen en katt? Det verkar inte som att hon lyssnar på varken ord eller tonfall. Mina "nej" är som en fis i rymden för henne. Det enda som hon har respekt för är min rosa vattenflaska som jag sprejar henne med när hon hoppar eller klättrar på förbjudna ställen. Jag som är van vid att uppfostra hund vet inte alls hur jag ska hantera detta och det slutar med att jag istället blir irriterad. Hunden hade lyssnat direkt men katten.. Ja, hon lever sitt eget liv den där.

Ikväll var ett sådant tillfälle då jag bara inte orkade mer. Hon har rivit på mina armar och händer, hoppat på mina fötter som råkat röra sig någon millimeter under täcket och klättrat på tangentbordet ungefär hundra gånger fastän jag varje gång slängt bort henne. Slutligen rev hon ner en vas med blommor och då brast det. Jag skrek som en galning "fyyyyyyy diiiiig". Det var en standardfras när hunden var valp. Jag vet inte om katten förstod mina ord men skrikande skrämde bort henne i alla fall och hon sprang ut i vardagsrummet. Jag passade på att slänga igen sovrumsdörren illa kvickt innan hon glömt bort min ilska och sprungit in igen, redo för en ny omgång med mina prydnadssaker. Nu sitter hon där ute i vardagsrummet och jag sitter här i sovrummet. Det som skiljer oss är en stängd dörr. Jag vet inte vad hon tänker, men mina tankar vandrade snart till min stackars granne. En jättetrevlig dam, femtio plus som har sitt sovrum vägg i vägg med mitt. Klockan är ju snart tre på natten och jag skriker som en galning. Jag hoppas innerligen att hon sov så djupt att hon på något mirakulöst sätt missade mitt vredesutbrott. Och katten hoppas jag förstod en gång för alla att vasen med blommor inte är att leka med. Jag tror i alla fall hon har förstått att jag är arg. Vanligtvis är det en väldigt massa jamande och krafsande utanför dörren om jag stänger henne ute, men nu är det helt tyst. Vad gäller mig själv så får jag nog tillägna Nikitas låt Måns Zelmerlöv "She's a maniac" till mig själv istället för katten. Det är egentligen Nikitas låt men efter mitt lilla utbrott inatt så är jag en värdig vinnare av den låten.

Så vad är summan av kardemumman egentligen? Kommer jag någonsin att lyckas omvandla mig till kattmänniska eller kommer jag att för evigt vara hundmänniska? Jag kan nog inte svara på den frågan ännu, utan den som lever får se. Men om Nikita plötsligt börjar reagera på kommandon som "sitt", "vacker tass" och "skall" så blir jag en kattmänniska direkt! Vov vov.

I ett par månader har jag burit på en hemlighet. Det är en hemlighet som inte är min egen och därför inte min att berätta men åh som jag har velat. Jag har velat basunera ut till hela världen att.. Ja, och där tar hemligheten vid. Men nu är det så att hemligheten är ute så det är fritt fram för mig att äntligen få prata om det som glädjer mig så mycket. Jag ska nämligen bli faster! Och som blivande faster har man faktiskt ett ansvar att förse sin bror med diverse bebisprylar, vilket jag givetvis har gjort. I födelsedagspresent fick han en hel drös med bebiskläder. Att jag är en oerhört snäll syster som shoppar bebiskläder till sin bror, det är sanning. Men ska jag vara helt ärlig så har jag inte gjort just detta enbart för att vara snäll, utan för att jag fullkomligt ääääälskar bebisprylar! Vem kan motstå små mössor och vantar, bodies, jumpsuits, strumpor och skor? Det går ju bara inte att motstå! Idag hittade jag dessutom en jättebra hemsida som inte bara hade pluttinuttiga kläder utan även lite åt kläder åt det coolare hållet (www.babyshop.se/) Jag har den senaste halvtimmen sagt "åh", "ah" och "ooooh" åt en hel del söta skapelser. Jag har dessutom skapat en bild i huvudet av hur min blivande brorsson/dotter kommer att se ut (jag är störd, jag vet). Så här ser den ut, Bullen.

Jag frågade just Victoria om hon ville gästblogga och hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Som svar fick jag "hur gör man?". Jo, man bloggar. Så här kommer lite ord från min favoritblondie som inte vet hur man gästbloggar. Varsågoda!

Asså, jag vet jue inte riktigt var eller vad jag ska börja med o skriva, men jag sitter här i Tinas soffa o har en katt bredvid mig. Hon har en konstig kärlek till vindruvor, den här katten. Vad är det med katter som vill leka när man själv inte orkar? Antingen är man nyvaken efter alldeles för lite sömn, tröttast i Sverige efter en tretton-timmars-dag på jobbet, eller helt enkelt inte har lust. Det är då hon hittar en trött, blek, liten druva på golvet, o om man inte engagerar sig o kasta den fram o tillbaka till henne, så trotsar hon i en vecka, o vägrar äta eller hoppar på dörrar mitt i natten, eller har ner blomkrukor när man inte är hemma. Det är då man blir så glad när man kommer hem från den där tretton-timmars-dagen på jobbet. Jord överallt. Nä, nu ska vi inte va bittra, jag älskar Nikita lika mycket som min egna katt, Bella. Det är jue just det, även om vi hittar druvorna under soffan, veckor efter de varit intressanta som leksak och just nu mer eller mindre ser ut som ett förtorkat russin, så tycker vi om dom. Katterna alltså. Även om de har en konstig kärlek till de där runda, föredetta gröna druvorna.

Take care! Love <3

Idag är det söndag, vilket innebär att jag har varit usel på att blogga i exakt sju dagar. Jag skäms en aning, det gör jag men samtidigt så har jag inte haft särskilt mycket tid till övers just denna veckan. Det har varit full rulle med jobb, jobb, jobb och det är en godtagbar ursäkt till att inte blogga. Faktiskt.

Men nu när jag väl bloggar så måste jag berätta att jag i veckan gjort en makaber upptäckt! Jag upptäckte nya Ballerina med smak av kladdkaka, vilket är något av det bästa jag ätit. Jo, det är sant! Jag har inte prövat dem tidigare för jag har inte trott att de ska vara särskilt märkvärdiga men nu när jag väl smakat dem så är jag helt såld. Jag har redan avverkat ett paket på bara någon dag så det är dags att inhandla nya. Det är nästan så att jag har lite abstinens till och med. Namnam! Men det är som reklamen säger - doppa för bästa smak.