I huvudet på en prinsessa

Nu är det stora saker på gång! Jag börjar vakna ur min flera-månaders-långa dvala som har hållt mig grinig, bitter och deprimerad hela hösten och vintern. Men nu börjar våren titta fram, saker och ting börjar sakta men säkert bli bättre på jobbet och humöret stiger. Kanske är det dags att ta farväl av trista, tråkiga Tina och säga hej till den Tina som inte kan sitta still så fort hon hör en bra låt och bara vill ut, ut, ut! På lördag måste jag få ge mitt nya jag det hon behöver; vin, gott sällskap och bra musik. Vi börjar med min nygamla kärlek, stereo love.

Jag är en person som är ytterst förvirrad. Jag försöker att ha ordning och reda men jag lyckas sällan. Födelsedagar till exempel är något som jag är extremt dålig på att komma ihåg. Många gånger kan jag till och med tänka dagen innan att jag måste komma ihåg att gratta den där personen på sin födelsedag för att sedan glömma bort det dagen efter. Men hur ska man lyckas komma ihåg födelsedagar när man oftast inte ens vet vilken dag det är? Eller vilken månad ens? Idag till exempel så har jag försökt lösa luckor i aprilschemat och har flera gånger varit inne och snurrat i både mars- och majschemat istället. Igårkväll ställde jag om klockan på mobilen innan jag gick och lade mig för att jag inte skulle bli sen till jobbet idag nu när det är sommartid och allt. När jag väl kom där klockan tio blev jag förvånad över att tjejerna inte hade öppnat ännu och jag undrade om de hade missat att ställa fram klockan. Det hade de visst inte missat. Däremot hade min mobil ställt om sig automatiskt i natt så jag låg ytterligare en timme före. Förvirrande? Ja. Välkommen till min värld! Men jag har faktiskt koll på en sak. Eller nej, två. Imorgon fyller Victoria år (ja, den kunde jag faktiskt) och i övermorgon är det den 30e mars. Detta vet jag eftersom det då var exakt ett år sedan jag blev påkörd. Det är väldigt konstigt. På ett sätt känns det som en evighet sedan men på ett sätt så var det precis som igår. Jag blir ju påmind om det varje dag, för varje steg jag tar. Ibland blir jag nästan osäker på hur det hela gick till och undrar om jag kan ha varit så förvirrad att jag faktiskt klev rätt ut framför bilen? Jag är ju en förvirrad person, det har vi ju redan konstaterat. Men så förvirrad? Nej, det tror jag inte..

På tal om ordning och reda så finns det massa söta prylar från Ordning och Reda

Nu är det sommartid och härligheten tar sin början. Så som jag har längtat efter att få vintertiden överstökad! Kanske beror det på att jag i princip missade hela förra sommaren. Jag låg hemma sjukskriven med mina kryckor och kunde inte riktigt följa med på allt det där som jag ville följde med på. Eller också så ligger det bara i min natur att älska sommaren och hata vintern. Jo, jag hatar faktiskt vintern. Det finns väldigt få saker med vintern som är positiva. Lussekatter, tumvantar, åka skidor.. Ja, jag kommer nog inte på fler. Men med sommaren däremot, där finns massor som är positivt! Smultron, jordgubbar, sol, värme, glass, bada (ja, jag badar faktiskt någon gång ibland trots risken för att bli uppäten av en haj eller knipsad av en jättekrabba), picknick, uteserveringar, iste, solnedgångar, slottskogen, stranden, minigolf.. Ja, jag kan fortsätta i evigheter. Dessutom får jag något mer på listan just den här sommaren som kommer. Det är då min lilla brorsdotter eller son kommer till världen, ganska lagom till min födelsedag faktiskt. På tal om födelsedagar så har jag en teori om att man kanske dras mer till den årstiden då man föddes? Jag till exempel är född i augusti och älskar sommaren, särskilt sensommaren. Louise är född i maj och pratar alltid om våren och om hur den snart är här. Kan min teori stämma? Om inte så måste det inte nödvändigtvis finnas en särskild anledning till att jag är sommarbarn. Jag bara är det.

Efter en lång men bra dag på jobbet stod jag i valet och kvalet i frågan huruvida jag skulle tillbringa kvällen på stan eller nerbäddad i soffan med värmekudden och några ballerinakex. Jag hade närpå bestämt mig för att faktiskt orka åka hem, duscha, göra mig fräsch och åka till stan för att möta upp Marina för ett glas eller två när mobilen ringde. Det var Mia från Lustjakt som ringde för att tala om att min godispåse kommit! Och med godispåse så menar jag min beställning från sexpartyt som jag hade för ett par veckor sedan :) Eftersom Mia och jag i princip bor grannar så tog jag vägen förbi och fastnade i hennes trappuppgång i nästan en timme pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi hade ett jättetrevligt samtal om allt möjligt och jag fick passa på att busa lite med hennes energiska femåriga dotter som krävde uppmärksamhet varenda sekund. Bra övning, tänkte jag inför min kommande roll som faster.

Efter att ha pratat bort nästan en timme fick jag nästan lite ångest över hur mycket klockan hade hunnit bli så jag skyndade mig hemåt för att plöja igenom garderoben i jakt på något casual men ändå kul att ha på mig. Jag bytte om tre gånger och tredje gången gillt blev jag faktiskt nöjd. Eftersom klockan hade hunnit bli så mycket så tänkte jag att duschandet skulle få vänta tills imorgon så jag behövde i princip bara slänga på lite rouge och fixa håret. Det var ungefär där som jag helt tappade lusten och orken till att gå ut. Jag insåg ganska snart efter att ha försökt släppa ut min boll som jag haft hela dagen att håret aldrig skulle gå att redas ut. Det blev ett par försök till att försöka återskapa en söt liten boll men skadan var redan skedd. Håret var bara rufs och fluff och jag blev ståendes framför spegeln med borsten i handen i en evighet tills jag slutligen gav upp och insåg att jag nog är för trött för att göra stan trots allt.

Någon timme senare infinner jag mig här, nerbäddad i soffan med datorn i knäet och bara väntar på att dunkadet inifrån grannarna ska ta slut så att jag kan gå och lägga mig. Kärringvarning, jag vet! Men är man trött så är man och jag fyller ju trots allt tjugofem i år. Tjugofem.. Usch, nu fick jag ångest. Men på plussidan så har kärringen lyckats få ordning på hårburret vilket ger mig lite extra tid imorgon bitti innan det bär av mot jobbet och längre sovmorgon tackar man ju inte nej till! Särskilt inte när jag imorse råkade ställa klockan en timme för tidigt och dessutom nu när vi ställer fram klockan till sommartid. Och känner jag mig själv rätt så hade jag definitivt prioriterat bort hårborstandet imorgon för att få sova en stund längre, vilket hade inneburit ytterligare en arbetsdag med en boll på huvudet. Det håller ju inte, det hör ni ju själva.

Nu tystnade oljudet inifrån grannarna och i och med insåg jag att vi är mitt inne i earth hour. Ganska mysigt faktiskt när man ligger här och tittar ut på alla nersläckta hus. Det var nog ett klokt beslut av mig ändå att stanna hemma. Eller också försöker jag bara intala mig själv detta för att jag egentligen ville ha orken att åka till stan. Nu roterar det i huvudet igen.. Stan, soffa, stan, soffa, stan.. Stan? Äsch, nej jag orkar inte. Godnatt!

Hej och välkomna till en underbar morgon med mig. Jag har sovit hur många timmar som helst och är för en gångs skull utvilad, trots vissa störningsmoment i form av en galen katt i natt. Himlen är relativt blå och solen skiner svagt genom molnen. Nästan vårväder alltså! Då kan man ju inte bli annat än glad. Dessutom var jag så duktig att jag ställde klockan extra tidigt imorse för att hinna äta frukost (vilket jag ju aldrig gör) och eftersom kaffe är det som får min värld att gå runt och jag redan fått i mig två koppar så är jag på topp. Med lite bakgrundsmusik kan jag alltså göra mig i ordning i lugnan ro och kanske till och med få i mig en kopp kaffe till. Jag har till och med så mycket tid till godo att jag hann med ett litet blogginlägg. Hör ni hur stolt jag är över mig själv? Jag ska nu återgå till min underbara morgon och jag önskar er detsamma. Här får ni lite musik att ha i bakgrunden. Ciao!

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om regnet som öste ner i morse. Jag vaknade ur en orolig sömn och hörde det underbara ljudet mot fönsterrutan. Jag blev jätteglad för jag insåg att det här måste vara slutet på den istid som vi verkar ha drabbats av i år. Jag hade tänkt skriva massor om det här, för jag hade jättemånga bra tankar. Men jag blev avbruten i mina tankar när jag hittade världens underbaraste, sötaste, bara-måste-ha-ge-mig-nu-innan-jag-dör-skor! Som jag dessutom tror att jag ska klara av att gå i, invalid och allt. Jag säger bara: geeeeeeeee mig!

Jag pratar alltid om hur mitt liv och mina känslor liknar en berg-och-dalbana och just denna veckan stämmer det ovanligt bra överens med verkligheten. Varenda känsla som går att känna har jag känt, tankarna har vandrat fram och tillbaka om allt och ingenting och det har hänt så otroligt mycket. Inget av detta hade jag planerat eller tänkt mig vilket bara bevisar att det faktiskt aldrig blir som man har tänkt sig. Jag ska sluta tänka.

Ett billarm ljuder utifrån och väcker mig ur en orolig sömn där alla tankar vävs in i mina drömmar. Likt en spindel som spinner sitt nät så fungerar min hjärna på samma sätt. Alla tankar och all oro byggs på och utvecklar sig till något betydligt större där det även samlas ytterligare tankar. Inga orosmoment passerar förbi mitt nät utan att fastna. Sedan befinner de sig där i mitt spindelnät för att störa mig en längre tid. Jag försöker att slappna av och koppla bort allt jobbigt men när dte väl har fastnat så är det svårt. Det är som när man rycker bort en färsting men inte får med hela kroppen och den kvarglömda kroppsdelen gräver sig djupare ner i huden. Jag ryser. Spindlar och färstingar, är det verkligen så jag vill likna vid mina tankar? Inte alls, men hur ska jag annars kunna förklara hur svårt det är att lämna grubblerierna bakom sig? Ni undrar säkert vad det är jag grubblar över och jag tänker faktiskt göra er besvikna genom att inte berätta. Men jag kan avslöja att det smids planer om en välbehövd förändring som jag bara måste tro på. Och det gör jag till viss del, men just den osäkra delen av mig håller mig vaken eller också så hemsöker dne mig i mina drömmar. Ute ljuder ett billarm och väcker mig ur en orolig sömn. Jag undrar, är allt bara en dröm?

Idag gjorde jag ett återbesök på min gamla bloggadress. Jag vet inte rikigt varför egentligen men jag längtade nog hem lite grann. Det är så mycket minnen, tankar och känslor paketerat i den där bloggen som jag bara inte riktigt kan släppa. När jag var där och hälsade på så bläddrade jag bland gamla inlägg och hittade ett där jag diskuterade mitt nya liv som kattägare. Det var ganska intresseant läsning och jag insåg ganska snart att jag fortfarande tänker på samma sätt som då. Därför tänkte jag idag bjuda på ett gammalt inlägg men som egentligen är minst lika aktuellt som om jag hade skrivit något nytt idag. Varsågoda.

Måndag 23 februari 2009 [To be or not to be]
Jag har alltid gillat djur. Fascinationen började tidigt och utvecklades desto mer när jag som liten bodde i Australien och omgavs av ett helt otroligt djurliv.

I åttan på högstadiet fick vi praktisera två veckor och jag valde att praktisera på Blå Stjärnans Djursjukhus. Där skulle jag påbörja min karriär mot att bli veterinär. Efter bara några timmar så kom jag på andra tankar. Inte för att det inte var spännande eller roligt utan för att det inte alls är på det sättet som jag vill omges av djur. På djursjukhus träffar man på djur som lider och i slutändan är det även många som dör. Det tärde enormt på mitt unga hjärta.

Trots mitt intresse för djur så har jag alltid haft respekt för vissa djurarter. Hundar och katter är några av dem. Jag har tillbringat stor del av min uppväxt med att vara måttligt rädd för hundar. När min familj diskuterade att skaffa hund så var jag väldigt tveksam. Ända tills vi åkte för att titta på valparna och då var man ju helt såld! Rädslan för hundar försvann när jag fick min egen. Sedan tycker jag absolut att man ska ha respekt för hundar som man inte känner men rädsla är något av en överdrift när det kommer till hundar.

Att växa upp med hund har varit helt suveränt! Det finns så många positiva egenskaper med att ha hund. Trygghet och gemenskap är bara några av dem. Jag har dessutom varit otroligt bortskämd då min hund är så extremt lydig, vilket har gjort hela biten med uppfostran så mycket lättare. Nu, tio år senare är hon fortfarande min bebis som jag älskar lika mycket som någon annan familjemedlem. För det är precis vad hundar är, familjemedlemmar.

Nu när jag malt på om alla positiva aspekter av att vara hundägare så måste jag erkänna att det inte enbart är en dans på rosor. Det finns tillfällen då man blivit riktigt arg eller orolig. Jag kommer aldrig att glömma när hon sprang ifrån mig i mörkret och jag trodde att hon blivit påkörd på en 70-väg. Hur hjärtat bultade vilt och hur rösten sprack när jag ropade efter henne den där kvällen. Jag trodde inte mina ögon när jag såg henne kommande springandes tillbaka välbehållen. Om jag var arg på henne när oron hade lagt sig!

Men dåliga erfarenheter åsido så skulle jag vilja påstå att jag är en hundmänniska. Mitt hjärta värker utan min bebis men jag vet att hon har det bättre hos min familj där hon får mer tid och uppmärksamhet. Ensamstående med heltidsjobb är inte den bästa förutsättningen för en hundägare. Därför gjorde jag för någon månad sedan något som chockade både mig själv och andra. Jag gick från att vara hundmänniska till att bli kattmänniska. Eller rättare sagt så har jag försökt att bli kattmänniska. Det var då Nikita kom in i mitt liv.

Katter har jag också alltid haft respekt för. Efter så många år med hund så ser man det som kännetecknar en glad hund (vifta på svansen), en skamsen hund (huvudet hänger och ibland även svansen mellan benen) och en arg hund (ragget är rest och tänderna blottade). Men med katter.. Hur fasen ser man på en katt om den är arg eller glad? Jag har nu varit kattägare i över en månad och jag vet fortfarande inte svaret på den frågan.

Nikita kan vara hur mysig som helst. Hon är väldigt tillgiven och älskar sin matte. Att ligga i knäet är bland det bästa som finns. Att sova med huvudet mot mattes kind är ett måste och att spegla sig samtidigt som matte är jätteroligt. Vilken tjej gillar inte sällskap i badrummet? ;) Men det är också otroligt roligt att busa och leka! Det klättras överallt, bits, rivs och jamas en hel del i Tinas lägenhet nu för tiden. Och jag står inte ens för hälften av det där :P

De första nätterna hade jag både Nikita och Bella (Nikitas syster) här. Det blev en till tre timmars sömn per natt ungefär eftersom de löpte fullständig amok på nätterna. Det skulle jagas och busas hela natten lång. Nu när Nikita är ensam här så har hon lugnat sig betydligt men ibland så blir hon helt crazy och jag kan inte göra annat än att titta på henne och säga irriterat "jag är så trött på dig just nu". Hur uppfostrar man egentligen en katt? Det verkar inte som att hon lyssnar på varken ord eller tonfall. Mina "nej" är som en fis i rymden för henne. Det enda som hon har respekt för är min rosa vattenflaska som jag sprejar henne med när hon hoppar eller klättrar på förbjudna ställen. Jag som är van vid att uppfostra hund vet inte alls hur jag ska hantera detta och det slutar med att jag istället blir irriterad. Hunden hade lyssnat direkt men katten.. Ja, hon lever sitt eget liv den där.

Ikväll var ett sådant tillfälle då jag bara inte orkade mer. Hon har rivit på mina armar och händer, hoppat på mina fötter som råkat röra sig någon millimeter under täcket och klättrat på tangentbordet ungefär hundra gånger fastän jag varje gång slängt bort henne. Slutligen rev hon ner en vas med blommor och då brast det. Jag skrek som en galning "fyyyyyyy diiiiig". Det var en standardfras när hunden var valp. Jag vet inte om katten förstod mina ord men skrikande skrämde bort henne i alla fall och hon sprang ut i vardagsrummet. Jag passade på att slänga igen sovrumsdörren illa kvickt innan hon glömt bort min ilska och sprungit in igen, redo för en ny omgång med mina prydnadssaker. Nu sitter hon där ute i vardagsrummet och jag sitter här i sovrummet. Det som skiljer oss är en stängd dörr. Jag vet inte vad hon tänker, men mina tankar vandrade snart till min stackars granne. En jättetrevlig dam, femtio plus som har sitt sovrum vägg i vägg med mitt. Klockan är ju snart tre på natten och jag skriker som en galning. Jag hoppas innerligen att hon sov så djupt att hon på något mirakulöst sätt missade mitt vredesutbrott. Och katten hoppas jag förstod en gång för alla att vasen med blommor inte är att leka med. Jag tror i alla fall hon har förstått att jag är arg. Vanligtvis är det en väldigt massa jamande och krafsande utanför dörren om jag stänger henne ute, men nu är det helt tyst. Vad gäller mig själv så får jag nog tillägna Nikitas låt Måns Zelmerlöv "She's a maniac" till mig själv istället för katten. Det är egentligen Nikitas låt men efter mitt lilla utbrott inatt så är jag en värdig vinnare av den låten.

Så vad är summan av kardemumman egentligen? Kommer jag någonsin att lyckas omvandla mig till kattmänniska eller kommer jag att för evigt vara hundmänniska? Jag kan nog inte svara på den frågan ännu, utan den som lever får se. Men om Nikita plötsligt börjar reagera på kommandon som "sitt", "vacker tass" och "skall" så blir jag en kattmänniska direkt! Vov vov.

I ett par månader har jag burit på en hemlighet. Det är en hemlighet som inte är min egen och därför inte min att berätta men åh som jag har velat. Jag har velat basunera ut till hela världen att.. Ja, och där tar hemligheten vid. Men nu är det så att hemligheten är ute så det är fritt fram för mig att äntligen få prata om det som glädjer mig så mycket. Jag ska nämligen bli faster! Och som blivande faster har man faktiskt ett ansvar att förse sin bror med diverse bebisprylar, vilket jag givetvis har gjort. I födelsedagspresent fick han en hel drös med bebiskläder. Att jag är en oerhört snäll syster som shoppar bebiskläder till sin bror, det är sanning. Men ska jag vara helt ärlig så har jag inte gjort just detta enbart för att vara snäll, utan för att jag fullkomligt ääääälskar bebisprylar! Vem kan motstå små mössor och vantar, bodies, jumpsuits, strumpor och skor? Det går ju bara inte att motstå! Idag hittade jag dessutom en jättebra hemsida som inte bara hade pluttinuttiga kläder utan även lite åt kläder åt det coolare hållet (www.babyshop.se/) Jag har den senaste halvtimmen sagt "åh", "ah" och "ooooh" åt en hel del söta skapelser. Jag har dessutom skapat en bild i huvudet av hur min blivande brorsson/dotter kommer att se ut (jag är störd, jag vet). Så här ser den ut, Bullen.

Jag frågade just Victoria om hon ville gästblogga och hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Som svar fick jag "hur gör man?". Jo, man bloggar. Så här kommer lite ord från min favoritblondie som inte vet hur man gästbloggar. Varsågoda!

Asså, jag vet jue inte riktigt var eller vad jag ska börja med o skriva, men jag sitter här i Tinas soffa o har en katt bredvid mig. Hon har en konstig kärlek till vindruvor, den här katten. Vad är det med katter som vill leka när man själv inte orkar? Antingen är man nyvaken efter alldeles för lite sömn, tröttast i Sverige efter en tretton-timmars-dag på jobbet, eller helt enkelt inte har lust. Det är då hon hittar en trött, blek, liten druva på golvet, o om man inte engagerar sig o kasta den fram o tillbaka till henne, så trotsar hon i en vecka, o vägrar äta eller hoppar på dörrar mitt i natten, eller har ner blomkrukor när man inte är hemma. Det är då man blir så glad när man kommer hem från den där tretton-timmars-dagen på jobbet. Jord överallt. Nä, nu ska vi inte va bittra, jag älskar Nikita lika mycket som min egna katt, Bella. Det är jue just det, även om vi hittar druvorna under soffan, veckor efter de varit intressanta som leksak och just nu mer eller mindre ser ut som ett förtorkat russin, så tycker vi om dom. Katterna alltså. Även om de har en konstig kärlek till de där runda, föredetta gröna druvorna.

Take care! Love <3

Idag är det söndag, vilket innebär att jag har varit usel på att blogga i exakt sju dagar. Jag skäms en aning, det gör jag men samtidigt så har jag inte haft särskilt mycket tid till övers just denna veckan. Det har varit full rulle med jobb, jobb, jobb och det är en godtagbar ursäkt till att inte blogga. Faktiskt.

Men nu när jag väl bloggar så måste jag berätta att jag i veckan gjort en makaber upptäckt! Jag upptäckte nya Ballerina med smak av kladdkaka, vilket är något av det bästa jag ätit. Jo, det är sant! Jag har inte prövat dem tidigare för jag har inte trott att de ska vara särskilt märkvärdiga men nu när jag väl smakat dem så är jag helt såld. Jag har redan avverkat ett paket på bara någon dag så det är dags att inhandla nya. Det är nästan så att jag har lite abstinens till och med. Namnam! Men det är som reklamen säger - doppa för bästa smak.

Idag har jag haft den perfekta söndagen! Jag sov till klockan ett och låg och drog mig i ytterligare en halvtimme tills Daniel ringde. Då fick jag förflyttat mig till soffan där jag låg och latade mig i ytterligare en halvtimme innan jag orkade resa på mig för att äta något. Det bästa av allt var att jag hade pastasallad och tzatziki över från gårdagen så det var bara att ta för sig, utan att behöva ställa sig och fixa någonting. Ett annat plus är att jag igår var såpass duktig att jag plockade undan ganska mycket så idag var det inte mycket till stök kvar. Klapp på axeln till mig själv!

Efter att ha ätit drack jag några koppar kaffe, zappade mellan olika tv-program och engagerade mig i datorn lite då och då. Katten var också seg och tillbringade mycket tid liggandes på min mage. Solen sken ute vilket gjorde det varmt och behagligt att ligga på soffan.

Jag unnade mig själv ett par timmars dötid innan jag gjorde mig i ordning för en fika på stan med min bror, Petra och Emil. Det blev fika på Espresso House på Vallgatan där jag svepte en latte macchiato och åt en grillad ciabatta med ost, skinka och tomat. Vi diskuterade livet och började smida planer, som för er är hemlighetsstämplat (moaha). Vi lämnade fiket upprymda och förväntansfulla för vad som komma skall.

Jag hade sådan tur att Tony och Petra skulle åka förbi hemma hos mamma för att hämta mammas bil och jag fick chansen att hämta lite viktiga papper som jag inte fått tummen ur att hämta ännu. Nu kan jag äntligen kontakta försäkringskassan för att kunna få gå på sjukgymnastik på arbetstid, yeyy!

Väl hemma igen har jag ordnat matlådor så att jag har på jobbet ett par dagar framöver och fått igång diskmaskinen. Jag har fortfarande lite städande att göra efter sexpartyt igår men det får vänta till en annan dag. Har trots allt fått gjort en hel del vettigt idag trots att jag slöat bort hela förmiddagen. En bra söndag helt enkelt. Nu är dags för sängen här strax, så jag önskar alla en god natt!

Don't stop, make it pop. Dj blow my speakers up. Tonight, I'm gonna fight 'til we see the sunlight. Tick tock on the clock, but the party don't stop no. Oh oh oh no, oh oh oh woah!

Mahhhh! Jag är en väldigt paranoid och orolig människa som är hypokondriker och som kan bli rädd för de konstigaste sakerna. Jag har näst intill tvångstankar om många saker och tänker säkert "jag kommer dö" vid minst ett tillfälle per dag. (Jag känner verkligen hur jag gör reklam för mig själv nu, men jaja.. Jag är bara ärlig) Man kan ju undra hur jag har blivit sådan här och var allting började, men jag tror faktiskt att det ligger i min natur att vara sådan här. Om jag tänker tillbaka på min barndom så var jag nog minst lika paranoid då som nu. Till exempel så var jag som liten väldigt rädd för att få mask i magen. Vi såg en film i skolan som jag inte ens minns vad den handlade om men då pratade man om mask i magen hos människor och bara tanken på att något skulle leva inuti en skrämde mig något fruktansvärt. Sedan dess har det alltid suttit kvar. Nu börjar ni ju säkert undra varför jag bekänner mina pinsamheter om att vara rädd och paranoid och det ska jag faktiskt tala om för er. Därför att Louise lagt upp en äcklig bild på sin blogg (http://medmissiler.blogg.se/) på en binnikemask och nu är hjärnan igång igen. Jag kommer ligga vaken och oroa mig för binnikemask nu och inbilla mig att jag har något levande i kroppen och att jag kommer att dö! Ja, det är sant. Och det värsta är att jag vet själv hur löjligt det är men jag kan ändå inte hjälpa det. Till råga på allt så "råkade" jag googla ämnet (google kan vara den värsta fienden för någon som är hypokondriker) och snubblade över massa information och bilder som förvärrar situationen. Lycka till med att sova nu! För det är ju dags.. Mahh, vill inte..

Mina vänner, jag har blivit kär! Eller närmare bestämt så har jag återförälskat mig i en gammal kärlek och underbart är exakt vad det är. Jag kommer ihåg första gången jag hörde hans röst och såg hans underbara ansikte, det var kärlek vid första ögonkast men trots det så har jag av någon anledning tappat bort honom i dimman för ett tag. Hans ansikte dök upp framför mig igen igår när jag såg på tv. Han var gäst på "Ellen" och lika underbar som alltid! Jag var bara tvungen att lyssna igenom alla gamla låtar och här är den som först stal mitt hjärta. Varsågoda!

Nu är det cirka fyrtio minuter kvar på dagen (dagen som är min, bara min) och jag borde ha varit till sängs för länge sedan men som ni märker, så är jag inte det. Jag har den senaste veckan dragit på mig en ovana att lägga mig alldeles för sent. Jag som varit så duktig på att lägga mig i tid i flera månader nu! Men det blir lätt så när man är ledig att man kommer med ursäkter till att inte gå och lägga sig medan man i själva verket bara är uppe och inte gör något särskilt vettigt alls. Nu till exempel är jag uppe enbart för att det är min lediga dag och då gör jag som jag vill. Och jag vill inte sova! Fast jag borde..

Förutom att diskutera med mig själv huruvida jag borde komma till sängs eller inte så har jag just skrivit en "att-göra-lista" till mig själv med saker som jag både bör och vill göra framöver. Louise och jag påbörjade en sådan lista strax före nyår men den har nog råkat komma bort någonstans.. Jag får nog se till att leta upp den så att inte hon blir alltför ledsen. Men den listan innehöll saker som vi vill göra tillsammans medan min egen lista innehåller mer löften till mig själv för att förändra mitt liv till det bättre. Jag måste erkänna att jag har varit inne i en riktigt taskig period ett bra tag nu och jag känner inte riktigt att jag får ut hundra procent av livet, därför behöver jag på något sätt göra en förändring. Eller också flera förändringar. Vilka förändringar det blir, det vet jag ännu inte och därför kom jag inte särskilt långt med min lista. Jag kanske får sova på saken (när jag väl går och lägger mig dvs).

I övrigt har min dag varit riktigt bra. Jag känner att jag både har vilat, fått gjort nödvändiga saker och blivit lite friskare. Dock tappade jag rösten en aning nu på kvällen när jag satt nerbäddad i Victorias soffa och pratade av mig om allt som hänt under de veckor som vi inte hunnit ses. Resterande av kvällen fick jag försöka hålla mig tyst och lyssna på det som hänt i hennes liv den senaste tiden. Ett riktigt trevlig utbyte av tankar och känslor över en middag och fika. Kaffet som vi svepte för inte alls länge sedan lär inte heller bidra med något positivt när det kommer till att vilja sova och jag börjar faktiskt undra om jag någonsin kommer att vilja lägga mig.

Katten som varit galen hela dagen ligger nu vid mina fötter och slumrar sött för att säkerligen vakna till liv när jag väl har lagt mig. Hon har en tendens att vilja leka, busa och irritera mig när jag är trött och behöver sova. I natt rev hon mig när jag vände mig för snabbt i sängen. Jag minns att jag tände lampan för att se om det blödde (vilket det gjorde) och sedan somnade om direkt. I morse hade jag glömt händelsen tills jag hittade rivmärkena på armen några timmar inpå dagen. De ömmar ordentligt och är ganska fula. Kattskrälle. För att reta mig ytterligare har hon klättrar på alla möbler idag och allra helst på bord och ytor som jag just dammat och torkat av. När jag kom hem från Victoria hittade jag en hel klase vindruvor på golvet som hon varit och hämtat ur min frukstskål och en massa löst spridda vindruvor i hela lägenheten. Jag höll till och med på att sätta mig på en av dem när jag skulle sjunka ner i soffan. Det är en mycket speciell katt jag har, som ni märker.

Jag kollar just nu bussar inför morgonen och inser hur tidigt jag faktiskt ska gå upp. Det ger mig lite ångest faktiskt och jag börjar fundera på om jag ska tvinga mig själv att gå och lägga mig. Ska jag? Ja, nej, ja, nej, ja? Ja, jag borde faktiskt. Därför säger jag godnatt och sov gott!

Idag är det tisdag och jag har en efterlängtad ledig dag! Efter att ha jobbat sjuk och slitit hela helgen så har jag gett mig själv tillåtelse att bara vara hemma idag utan några tvång eller måsten. Sjukgymnastik, tvätta, städa och sådant där annat tråkigt som man vanligtvis måste klämma in på sina lediga dagar får vänta för idag är det min dag. Och Nikitas också verkar det som. Hon springer runt här som en vilde och jagar något osynligt i luften, hoppar och studsar.. Ja, lever livet helt enkelt.

Min dag har just börjat, för jag har även tillåtit mig själv att ta en lång sovmorgon. Med mobilljudet avstängt räddade jag mig själv från tre telefonsamtal, varav två av dessa var vid klockan 8 imorse. Det hade inte varit uppskattat att bli väckt vid den tiden om jag mot all förmodan glömt att stänga av ljudet på mobilen. Men nu lyckades jag ju undankomma detta galant och vaknade vid kvart över 12.

Efter att ha legat kvar i sängen en stund ringde telefonen och efter samtalet beslöt jag mig för att det var dags att gå upp. Det är ju trots allt skinande solsken ute! Jag försökte öppna balkongdörren för att få in lite vårdoft men snön som inte hunnit töa bort ännu blockerar balkongdörren så jag gav ganska snart upp. Jag insåg också ganska snart att min lilla vilde hade tagit tillfället i akt att rymma ut på diverse äventyr om jag hade haft balkongdörren öppen och eftersom det inte är så uppskattat bland grannarna så var det nog lika bra. Jag får nog se till att ta en promenad senare för att kunna njuta av vårvädret.

Nu blir det frukost (eller lunch) för min del och en obligatorisk kopp kaffe. Ciao!

Det var en gång en prinsessa som en gång bloggat på http://augustanaa.blogspot.com/ men som nu hittat ett nytt hem för alla sina tankar och känslor.

.. Och så inviger jag min nya blogg med ett ordspråk som en gammal klasskamrat sa till mig en gång. "Det är bara död fisk som följer strömmen". Jag tyckte att det passade bra in i sammanhanget nu när jag bytt från gammal blogg till ny, precis som många andra gjort före mig. Jag vill ju inte vara en copycat eller så men jag var så fruktansvärt trött på blogspot och alla dess begränsningar. Därför tänkte jag istället följa strömmen och ansluta mig till min vänskapskrets här, vilket för mig innebär att jag numera är en död fisk.

Dagens ordspråk passar även in eftersom Louise i veckan bestämt sig för att jag är en fisk. Jag minns faktiskt inte hur hon kom till denna insikt men så är det tydligen, vare sig jag vill det eller inte. Efter lite förhandlingar kom vi fram till att jag är en förvirrad Doris och det kan jag faktiskt acceptera.

Härmed avslutar jag, Doris mitt allra första inlägg här på min nya adress. Home sweet home!