To be or not to be
Idag gjorde jag ett återbesök på min gamla bloggadress. Jag vet inte rikigt varför egentligen men jag längtade nog hem lite grann. Det är så mycket minnen, tankar och känslor paketerat i den där bloggen som jag bara inte riktigt kan släppa. När jag var där och hälsade på så bläddrade jag bland gamla inlägg och hittade ett där jag diskuterade mitt nya liv som kattägare. Det var ganska intresseant läsning och jag insåg ganska snart att jag fortfarande tänker på samma sätt som då. Därför tänkte jag idag bjuda på ett gammalt inlägg men som egentligen är minst lika aktuellt som om jag hade skrivit något nytt idag. Varsågoda.
Måndag 23 februari 2009 [To be or not to be]
Jag har alltid gillat djur. Fascinationen började tidigt och utvecklades desto mer när jag som liten bodde i Australien och omgavs av ett helt otroligt djurliv.
I åttan på högstadiet fick vi praktisera två veckor och jag valde att praktisera på Blå Stjärnans Djursjukhus. Där skulle jag påbörja min karriär mot att bli veterinär. Efter bara några timmar så kom jag på andra tankar. Inte för att det inte var spännande eller roligt utan för att det inte alls är på det sättet som jag vill omges av djur. På djursjukhus träffar man på djur som lider och i slutändan är det även många som dör. Det tärde enormt på mitt unga hjärta.
Trots mitt intresse för djur så har jag alltid haft respekt för vissa djurarter. Hundar och katter är några av dem. Jag har tillbringat stor del av min uppväxt med att vara måttligt rädd för hundar. När min familj diskuterade att skaffa hund så var jag väldigt tveksam. Ända tills vi åkte för att titta på valparna och då var man ju helt såld! Rädslan för hundar försvann när jag fick min egen. Sedan tycker jag absolut att man ska ha respekt för hundar som man inte känner men rädsla är något av en överdrift när det kommer till hundar.
Att växa upp med hund har varit helt suveränt! Det finns så många positiva egenskaper med att ha hund. Trygghet och gemenskap är bara några av dem. Jag har dessutom varit otroligt bortskämd då min hund är så extremt lydig, vilket har gjort hela biten med uppfostran så mycket lättare. Nu, tio år senare är hon fortfarande min bebis som jag älskar lika mycket som någon annan familjemedlem. För det är precis vad hundar är, familjemedlemmar.
Nu när jag malt på om alla positiva aspekter av att vara hundägare så måste jag erkänna att det inte enbart är en dans på rosor. Det finns tillfällen då man blivit riktigt arg eller orolig. Jag kommer aldrig att glömma när hon sprang ifrån mig i mörkret och jag trodde att hon blivit påkörd på en 70-väg. Hur hjärtat bultade vilt och hur rösten sprack när jag ropade efter henne den där kvällen. Jag trodde inte mina ögon när jag såg henne kommande springandes tillbaka välbehållen. Om jag var arg på henne när oron hade lagt sig!
Men dåliga erfarenheter åsido så skulle jag vilja påstå att jag är en hundmänniska. Mitt hjärta värker utan min bebis men jag vet att hon har det bättre hos min familj där hon får mer tid och uppmärksamhet. Ensamstående med heltidsjobb är inte den bästa förutsättningen för en hundägare. Därför gjorde jag för någon månad sedan något som chockade både mig själv och andra. Jag gick från att vara hundmänniska till att bli kattmänniska. Eller rättare sagt så har jag försökt att bli kattmänniska. Det var då Nikita kom in i mitt liv.
Katter har jag också alltid haft respekt för. Efter så många år med hund så ser man det som kännetecknar en glad hund (vifta på svansen), en skamsen hund (huvudet hänger och ibland även svansen mellan benen) och en arg hund (ragget är rest och tänderna blottade). Men med katter.. Hur fasen ser man på en katt om den är arg eller glad? Jag har nu varit kattägare i över en månad och jag vet fortfarande inte svaret på den frågan.
Nikita kan vara hur mysig som helst. Hon är väldigt tillgiven och älskar sin matte. Att ligga i knäet är bland det bästa som finns. Att sova med huvudet mot mattes kind är ett måste och att spegla sig samtidigt som matte är jätteroligt. Vilken tjej gillar inte sällskap i badrummet? ;) Men det är också otroligt roligt att busa och leka! Det klättras överallt, bits, rivs och jamas en hel del i Tinas lägenhet nu för tiden. Och jag står inte ens för hälften av det där :P
De första nätterna hade jag både Nikita och Bella (Nikitas syster) här. Det blev en till tre timmars sömn per natt ungefär eftersom de löpte fullständig amok på nätterna. Det skulle jagas och busas hela natten lång. Nu när Nikita är ensam här så har hon lugnat sig betydligt men ibland så blir hon helt crazy och jag kan inte göra annat än att titta på henne och säga irriterat "jag är så trött på dig just nu". Hur uppfostrar man egentligen en katt? Det verkar inte som att hon lyssnar på varken ord eller tonfall. Mina "nej" är som en fis i rymden för henne. Det enda som hon har respekt för är min rosa vattenflaska som jag sprejar henne med när hon hoppar eller klättrar på förbjudna ställen. Jag som är van vid att uppfostra hund vet inte alls hur jag ska hantera detta och det slutar med att jag istället blir irriterad. Hunden hade lyssnat direkt men katten.. Ja, hon lever sitt eget liv den där.
Ikväll var ett sådant tillfälle då jag bara inte orkade mer. Hon har rivit på mina armar och händer, hoppat på mina fötter som råkat röra sig någon millimeter under täcket och klättrat på tangentbordet ungefär hundra gånger fastän jag varje gång slängt bort henne. Slutligen rev hon ner en vas med blommor och då brast det. Jag skrek som en galning "fyyyyyyy diiiiig". Det var en standardfras när hunden var valp. Jag vet inte om katten förstod mina ord men skrikande skrämde bort henne i alla fall och hon sprang ut i vardagsrummet. Jag passade på att slänga igen sovrumsdörren illa kvickt innan hon glömt bort min ilska och sprungit in igen, redo för en ny omgång med mina prydnadssaker. Nu sitter hon där ute i vardagsrummet och jag sitter här i sovrummet. Det som skiljer oss är en stängd dörr. Jag vet inte vad hon tänker, men mina tankar vandrade snart till min stackars granne. En jättetrevlig dam, femtio plus som har sitt sovrum vägg i vägg med mitt. Klockan är ju snart tre på natten och jag skriker som en galning. Jag hoppas innerligen att hon sov så djupt att hon på något mirakulöst sätt missade mitt vredesutbrott. Och katten hoppas jag förstod en gång för alla att vasen med blommor inte är att leka med. Jag tror i alla fall hon har förstått att jag är arg. Vanligtvis är det en väldigt massa jamande och krafsande utanför dörren om jag stänger henne ute, men nu är det helt tyst. Vad gäller mig själv så får jag nog tillägna Nikitas låt Måns Zelmerlöv "She's a maniac" till mig själv istället för katten. Det är egentligen Nikitas låt men efter mitt lilla utbrott inatt så är jag en värdig vinnare av den låten.
Så vad är summan av kardemumman egentligen? Kommer jag någonsin att lyckas omvandla mig till kattmänniska eller kommer jag att för evigt vara hundmänniska? Jag kan nog inte svara på den frågan ännu, utan den som lever får se. Men om Nikita plötsligt börjar reagera på kommandon som "sitt", "vacker tass" och "skall" så blir jag en kattmänniska direkt! Vov vov.
Måndag 23 februari 2009 [To be or not to be]
Jag har alltid gillat djur. Fascinationen började tidigt och utvecklades desto mer när jag som liten bodde i Australien och omgavs av ett helt otroligt djurliv.
I åttan på högstadiet fick vi praktisera två veckor och jag valde att praktisera på Blå Stjärnans Djursjukhus. Där skulle jag påbörja min karriär mot att bli veterinär. Efter bara några timmar så kom jag på andra tankar. Inte för att det inte var spännande eller roligt utan för att det inte alls är på det sättet som jag vill omges av djur. På djursjukhus träffar man på djur som lider och i slutändan är det även många som dör. Det tärde enormt på mitt unga hjärta.
Trots mitt intresse för djur så har jag alltid haft respekt för vissa djurarter. Hundar och katter är några av dem. Jag har tillbringat stor del av min uppväxt med att vara måttligt rädd för hundar. När min familj diskuterade att skaffa hund så var jag väldigt tveksam. Ända tills vi åkte för att titta på valparna och då var man ju helt såld! Rädslan för hundar försvann när jag fick min egen. Sedan tycker jag absolut att man ska ha respekt för hundar som man inte känner men rädsla är något av en överdrift när det kommer till hundar.
Att växa upp med hund har varit helt suveränt! Det finns så många positiva egenskaper med att ha hund. Trygghet och gemenskap är bara några av dem. Jag har dessutom varit otroligt bortskämd då min hund är så extremt lydig, vilket har gjort hela biten med uppfostran så mycket lättare. Nu, tio år senare är hon fortfarande min bebis som jag älskar lika mycket som någon annan familjemedlem. För det är precis vad hundar är, familjemedlemmar.
Nu när jag malt på om alla positiva aspekter av att vara hundägare så måste jag erkänna att det inte enbart är en dans på rosor. Det finns tillfällen då man blivit riktigt arg eller orolig. Jag kommer aldrig att glömma när hon sprang ifrån mig i mörkret och jag trodde att hon blivit påkörd på en 70-väg. Hur hjärtat bultade vilt och hur rösten sprack när jag ropade efter henne den där kvällen. Jag trodde inte mina ögon när jag såg henne kommande springandes tillbaka välbehållen. Om jag var arg på henne när oron hade lagt sig!
Men dåliga erfarenheter åsido så skulle jag vilja påstå att jag är en hundmänniska. Mitt hjärta värker utan min bebis men jag vet att hon har det bättre hos min familj där hon får mer tid och uppmärksamhet. Ensamstående med heltidsjobb är inte den bästa förutsättningen för en hundägare. Därför gjorde jag för någon månad sedan något som chockade både mig själv och andra. Jag gick från att vara hundmänniska till att bli kattmänniska. Eller rättare sagt så har jag försökt att bli kattmänniska. Det var då Nikita kom in i mitt liv.
Katter har jag också alltid haft respekt för. Efter så många år med hund så ser man det som kännetecknar en glad hund (vifta på svansen), en skamsen hund (huvudet hänger och ibland även svansen mellan benen) och en arg hund (ragget är rest och tänderna blottade). Men med katter.. Hur fasen ser man på en katt om den är arg eller glad? Jag har nu varit kattägare i över en månad och jag vet fortfarande inte svaret på den frågan.
Nikita kan vara hur mysig som helst. Hon är väldigt tillgiven och älskar sin matte. Att ligga i knäet är bland det bästa som finns. Att sova med huvudet mot mattes kind är ett måste och att spegla sig samtidigt som matte är jätteroligt. Vilken tjej gillar inte sällskap i badrummet? ;) Men det är också otroligt roligt att busa och leka! Det klättras överallt, bits, rivs och jamas en hel del i Tinas lägenhet nu för tiden. Och jag står inte ens för hälften av det där :P
De första nätterna hade jag både Nikita och Bella (Nikitas syster) här. Det blev en till tre timmars sömn per natt ungefär eftersom de löpte fullständig amok på nätterna. Det skulle jagas och busas hela natten lång. Nu när Nikita är ensam här så har hon lugnat sig betydligt men ibland så blir hon helt crazy och jag kan inte göra annat än att titta på henne och säga irriterat "jag är så trött på dig just nu". Hur uppfostrar man egentligen en katt? Det verkar inte som att hon lyssnar på varken ord eller tonfall. Mina "nej" är som en fis i rymden för henne. Det enda som hon har respekt för är min rosa vattenflaska som jag sprejar henne med när hon hoppar eller klättrar på förbjudna ställen. Jag som är van vid att uppfostra hund vet inte alls hur jag ska hantera detta och det slutar med att jag istället blir irriterad. Hunden hade lyssnat direkt men katten.. Ja, hon lever sitt eget liv den där.
Ikväll var ett sådant tillfälle då jag bara inte orkade mer. Hon har rivit på mina armar och händer, hoppat på mina fötter som råkat röra sig någon millimeter under täcket och klättrat på tangentbordet ungefär hundra gånger fastän jag varje gång slängt bort henne. Slutligen rev hon ner en vas med blommor och då brast det. Jag skrek som en galning "fyyyyyyy diiiiig". Det var en standardfras när hunden var valp. Jag vet inte om katten förstod mina ord men skrikande skrämde bort henne i alla fall och hon sprang ut i vardagsrummet. Jag passade på att slänga igen sovrumsdörren illa kvickt innan hon glömt bort min ilska och sprungit in igen, redo för en ny omgång med mina prydnadssaker. Nu sitter hon där ute i vardagsrummet och jag sitter här i sovrummet. Det som skiljer oss är en stängd dörr. Jag vet inte vad hon tänker, men mina tankar vandrade snart till min stackars granne. En jättetrevlig dam, femtio plus som har sitt sovrum vägg i vägg med mitt. Klockan är ju snart tre på natten och jag skriker som en galning. Jag hoppas innerligen att hon sov så djupt att hon på något mirakulöst sätt missade mitt vredesutbrott. Och katten hoppas jag förstod en gång för alla att vasen med blommor inte är att leka med. Jag tror i alla fall hon har förstått att jag är arg. Vanligtvis är det en väldigt massa jamande och krafsande utanför dörren om jag stänger henne ute, men nu är det helt tyst. Vad gäller mig själv så får jag nog tillägna Nikitas låt Måns Zelmerlöv "She's a maniac" till mig själv istället för katten. Det är egentligen Nikitas låt men efter mitt lilla utbrott inatt så är jag en värdig vinnare av den låten.
Så vad är summan av kardemumman egentligen? Kommer jag någonsin att lyckas omvandla mig till kattmänniska eller kommer jag att för evigt vara hundmänniska? Jag kan nog inte svara på den frågan ännu, utan den som lever får se. Men om Nikita plötsligt börjar reagera på kommandon som "sitt", "vacker tass" och "skall" så blir jag en kattmänniska direkt! Vov vov.
Kommentarer
Trackback
